ParckVacht

Tåget går från gbg och i stockholm är det lätt att lifta vidare, uppåt, inåt. Lastbilschauffören är glad och nöjd och rolig och närmast kedjerökande medan skogen utanför den vadderade långtradarväggen tätnar och sjöarna blir fler. På typ obegriplig danska berättar han om sin fru och sina barn och vägen och längtan hem men ännumer längtan bort, längtan till nya vägar som han fotar med sin digitalkamera. Vigselringen på höger hand och en cigg i den andra, två veckor utomlands och sen hem till familjen, till han blir nervös och frun blir irriterad och hon får honom att dra iväg igen, bort från hemmet och ut på vägen. Framme till sist och en festival med plan, en planering med struktur men regler alla vill följa, fest och glada vänners lag men främst utan allt som tidigare varit festivalkänsla – camphäng, alkoholkaos, märkliga och rätt ointressanta brudar i tält och kalasbaksmällor - snarare bakåtlutat chill, lite eftertanke och snudd på insikt i hur mycket som inte bara passerar när fyllan lämnas utanför hänget. Tusentals människor vilka närmast verkar ha suttit på samma plats sen förra året, och en äldre pojke med förvirrat huvud men klara blå ögon. Hur han lagt skorna ifrån sig därför det är skönare att gå barfota, och en intensiv vilja att förklara hur lätt livet går snett, och hur svårt det kan vara att ta reda på det lilla vi får. En mycket lång promenad senare, nationens största landområde som krymper framför ögonen när det lokala ungdomsgängets tristess försöker smitta av sig - kanske för många stressade individer på samma minimala yta, vilken nu plötsligt öppnas upp för såväl konkreta skillnader mot vardagen liksom nytt socialt umgänge. Senkvällar, uppekvällar, dans och prat och skratt men allvar och plötsligt en beröring i förvirring fast det verkligen inte är speciellt märkligt ändå - bara medvetenheten om den ömsesidigt förlägna genansen och hur långsamt det går när initiativet är såpass nära utan att någon greppar det. En längtan tillbaka när helgen är över, parallellt med lugnet i mellanlandningens stiltje och den nya platsens säkrade trygghet tills plötsligt en rent fysisk längtan; bort, ut, iväg, längre och mer och den nästan stressade känslan av att redan vara på g, trots att det är så skönt att stanna så enkelt att stanna så avslappnat att stanna finns stressen, stressen i ingentingets händelsefattiga rastlöshet och längtan efter mer rotlös lekfullhet, utefter vägarna och in i stora skogar och okända byar med alla lokala vanligheter som ännu inte blivit personliga självklarheter.

http://www.youtube.com/watch?v=QfU-4Y4_akY

Jag hittar en länk till Det snurrar i min skalle och hintar till en femdagarsfest för två somrar sedan, en femdagarsfylla i konstigt sällskap med billigt vin och lika många hångel som minnesluckor.

Klyschigt, inte sant..?

Men det var en ganska klyschig vår. En ganska ensam vår, för det lilla gäng som hängde var verkligen i upplösningstillstånd; ingen ville nog träffas egentligen, ändå sågs vi; ingen sågs utanför gänget, och ångesten att skapa gruppgemenskap för att åtminstone få lite bekräftelse var total. Jag rökte, Brookfield och såklart Camel och var det nån gång fest blev det kanske Marlboro fast inte om jag fick bestämma själv, snarare för att nån annan tyckt att Nu är det läge att lyxa till allt lite. Genom att köpa dyra cigg.
Brookfield kostade 36 kronor. Det var 20 cigg i paketet…

Sen kom sommaren och hon jag alltid letade efter hängde runt med att utom mig, men till sist träffade jag henne faktiskt. Fast på en nyårsfest ett halvår senare. Insåg till min besvikelse att hon varesig var bra på att hångla eller hade någon sorts känsla för respekten i och med att föra sig med stil; det sistnämnda inte ett uns så jobbigt som det första. För att vara ärlig. Det vart inget telefonsamtal, för jag ringde inte upp. Det var det ju hon som skulle göra. För jag hade ingen pondus alls. För hon var definitivt fullare än jag. För jag kände att det är väl inte värt… För hon var både fullare, men definitivt i sämre skick. För att fan, lev fort och dö ung såklart! Jag är bara ung 2008 en gång, som vi hävdade för oroliga föräldrar. Halv fyra på morgonen, långt efter läggdags, en ledsen mamma som växte upp ensam på landet och en lydig pappa som inte kom hem full förrän långt efter han flyttat hemifrån. Men kanske också för oss själva, och kanske mest för oss själva - för att bekräfta att vi gör något som räknas, något som gör oss lite coolare än innan och lite ungdomligare och lite snyggare och lite bättre överhuvudtaget - för det viktigaste är ju inte hur det känns eller är, utan hur det vi gör uppfattas i alla andras ögon. Och att den imagen är så jävla stenhård och fläckfri.

Och jag slås av att det inte är så längesedan - även om det känns så längesedan, trots att det känns nära. Som att det alltid kommer att finnas där; som att det var en del av en bok, något att plocka fram ur en hylla och rent konkret kunna återuppleva när jag känner för det. Som att om bara DLK och Familjen och Miramar och M.I.A. är mitt soundtrack lite till kommer jag att komma dit igen. Ljusgröna träd och 20 grader i skuggan och två skolor mitt i stan som ligger tillräckligt nära för att gå emellan, tillräckligt långt bort för att orka ta sig tillbaka när håltimme blir lektion. Hellre ligga kvar i solen på en asfalterad skolgård då, räkna de få moln som finns och titta snabbt i smyg på bruden bredvid migs otroliga rygg. Kan en kropp vara så vacker?

Och kan en vår vara lika perfekt igen? Lika skevt perfekt på all i-lands-ångest. Som en stor kollektiv tvångstanke över alla de individuella små; att allting alltid ska vara perfekt, och skalen blir mer och mer ihåliga för varje fest, varje sen utekväll som jag aldrig var på, varje hångel jag alltid missade, varje storfest jag nog faktiskt inte ens ville gå på. Lite mer yta, lite mer skal, lite mer alkohol för att döva trycket och bygga vidare på bilden; av ungdom och lycka och konsten att hitta nån sorts stilrenhet mitt i allt kaos. Som att hela våren var en enda lång femdagarsfest, där inträdet endast nyttjades för två programpunkter; sex liter vin, och en timme Familjen. Och som rosett runt paketet fyra pack Marlboro röda och konsten att hångla på rätt sätt - så att ångesten över perfektionen inte ska kunna bli faktum, ens för en själv.

http://www.youtube.com/watch?v=qVD1OlqtZvY

Saker och ting händer, och även om jag väldigt gärna vill att det ska vara så så händer det inte bara mig. Folk förändras, jag vill att allt ska stå kvar, men plötsligt inser jag hur mycket som hänt på så kort tid och även om det kändes som garantier då finns ingenting av tonårshänget på helgkvällarna kvar längre. För hängen har splittrats och nya grupper som är okända och blir farliga bildas i stället, och det är lättare att dras med sina egna än de som man inget vet om.

Mina vänner fyller 20, 21, 22, 23 och jag är snart med dem, min ambition att vara 16 hela livet blir lika overklig som allt annat. Det känns som att tiden står still och ingenting händer, medan jag sugs in i allt större prylar, i vanlig ordning helt utan att bry mig om vad det innebär. Men vafan ska jag veta det för? Jag är ung och därför även också dum och har ändå fått för mig att det ändå inte gäller mig med någonting av det jag skiter i att ta konsekvenserna av. Vad innebär allt egentligen? Strukturerna blir genomskinliga ihåliga konspirationer och även om storebror ser allt ser han väl ändå inte mig, så det spelar ingen roll hur jag gör. Jag kommer gå fläckfri genom allt… som jag inte vill smutsa ner mig med. Jag ser igenom nylonstrumporna av sedlar och övervakning. Jag tar mig igenom dem, och ut på andra sidan, och hamnar likt alice i underlandet i en fantastisk värld av flummigt gröna ängar och ansvarslös frihet … Hej och hå. Vi kanske inte behöver överdriva.

Och sen, när det inte fungerar längre? Tja, vi får väl se. Grupperna nu tar hand om varandra och peppar upp när det inte känns som underlandet längre. Och när vi lämnar våra ideal och börjar klättra, samla papper och siffror och handla med dem istället, då vet jag inte. Det kanske funkar, som nån slags mitten… men sen kommer det också ta slut. Oavsett vad som händer och hur många gäng som kommer gå ihop och splittras upp igen möts vi kanske nånstans till slut. Om inte annat, så i Sherwoodskogen.

Först börjar man göra en massa saker och känner sig oslagbart fantastiskt sinnessjukt galet jävla grym som tar tag i och fixar och styr upp och är så in i helvete jävla bra.

Sen blir man trött.

Sen tar man en liten paus.

Sen börjar man göra nåt annat.

Och så slutar man på allt detdär man började på.

Och så får det ligga.

Och så tänker man att aye. Men fan, jag fixar detdär. Snart.

Sen tickar tiden på, även om det inte märks. Alls. Nånstans, över huvud taget.

Så kommer man på sig själv.

Eller ännuvärre; man blir påmind.

Böter.

Ojdå, jahaja.

Böter på biblioteket. Inte så farligt.

Ojdå. Hoppsan, hur blev det såhär?

Böter som blir inkasso.

vänta va?

INKASSO?!

Böter för nåt jag glömt. Nån annan tyckte tydligen det var viktigt och kom ihåg att påminna mig. Oh. Tack, tack. Så bra. Böter för nåt jag gjort. Jaså. Som jag tyckte var rätt. Nån annan tyckte uppenbarligen att det var dumt. Men böter?

Böter för allt känns det som, varför vill alla ha mina pengar? Fixa egna! Jag har fan gjort mitt för att få mina.

Aye. Det löser sig.

Tänker man. Och kollar sitt saldo och inser att det finns anledning att inte betala räkningar inser att det finns anledning att inte bry sig om böter men inser också att ju mindre man betar av desto mer kräver de av en. Hur? Eller va? Vad tänkte nån där?

Som att jag plankar och har 1200.- på fickan vid eventuell biljettkontroll för att jag tycker att det är så jävla roligt att kunna hala upp dem när kontroll blir. Absolut... Eh, nej.

För mitt saldo är tomt.

Böterna växer, mer, alltid mer att betala ju mindre jag kan ge desto högre blir avgiften. Hur kan det bli så? Som att jag inte betalade för att jag är så jävla rik.

Aha. Aja, so what to do?

Det enda jag egentligen kan göra är ju att ta tag i allting. Och det finns ju ingenting som inte har en lösning för ingenting finns som inte går under regeln allt löser sig alltid.

Så är det ju faktiskt.

Och allt jaginte förstår...

Men hallå. Internet. Dataåldern, informationsåldern. Och internet vet allt och kan allt och gör mig lugn och nästan till och med på det klara över vad som gör att alla blivit så arga på mig. Varför alla vill ha mina pengar.

Och egentligen. Jag skiter väl i det?

För vad är pengar och vad fan ska jag med det till?

Min musik är gammal och påminner mig om ett hus på landet, ett litet hus med många minnen från en till en början naivt oskuldsfull barndom och senare en alltmer snurrig tonår - från sena nätter, mycket senare än vi lovade för att få vara ensamma hemma, till fyllor och cigaretter hos nån random och spyor i någon annans handfat. Så små, tretton fjorton femton, när jag lät mina vänner noppa mina ögonbryn första gången och lägga på make-up i mitt ansikte. Mina slitna gröna hängslebyxor, nedfällda med kladd på knä och lår, och gigantiska flanellskjortor byttes raskt mot tajta cheap mondays och en svart top, ingendera mina egna. Rustad för fest, nån random kille i mitt knä utan att jag egentligen fattade varesig hur han hamnade där eller om det ens är okej att han siter där han sitter?

Sommardagar med en bångstyrig häst i skogen och rida ut utan hjälm längs sjöstranden i slö galopp som påskyndas av en ridpiska. Inte som smärta åt hästen, utan som tecken, rakt upp i luften. Känslan av frihet och tillgivenhet när det stora djuret under mig vill ta mig med och sätter sina massiva muskler i rörelse. Ut i vattnet och in till stranden igen, på kvällen en obegränsad massa vitt vin och tonårsfylla hos en extramamma som fnittrande berättar om karlar och ungdomsminnen och killar i tälten på olika festivaler. Sex, vin och killar, fem brudar som blir lika gamla för en sommarnatt trots nästan tretti år mellan.

Innan vi började bli vuxna, innan tonåringar-tiden, och när vi busringde till grannar, okända och heta linjen. När vi var små och dom hade kaniner i trädgården, som vi matade med allt som vi inte åt upp själva tills räven lyckades ta sig in och äta upp båda två. Eller om de kanske sprang till skogs ändå. För det var ju det vi ungar fick höra i efterhand.

Allt som fanns var det som syntes, och det som hände var det som hände. Det gick inte att förändra någonting för pappor bestämde alltid i slutet ändå, och det fanns ingen anledning att protestera mot ett beslut för pappor hade ändå alltid sista rösten. Men det kanske var därför som vi gick balansgång på ett halt broräcke, paddlade ut till en öde ö och sov i fyra minusgrader på marken i ett hemmabyggt vindskydd eller näckade mitt i natten två minuter innan sista bussen stannar bara en liten bit bort och släpper av sina fylletrötta passagerare förbi viken. Men vi springer, nakna, hem och stänger dörren om oss innan någon kommer tillräckligt nära för att se, och det gör inget för vad som än händer kommer vi ändå kunna skratta bort det.

Kanske det var för våra pappor, eller för att tonår blev nån slags förvissning om vad  farmor alltid gjort oss påminda om; snart vuxna, mina stora flickor. Antingen det, eller en plötslig insikt i att världen är större än avstånden mellan bron och sjön, stallet, och busshållplatsen bort från maximyset som nånstans blev maximisären i minihålan. Men när vi plötsligt förstår hur världen ser ut, och hur våra pappor plötsligt vill ha oss att säga ifrån börjar jag mer än gärna ta för mig. Kanske för ett hus som försvann eller en häst som avlivades, kanske bara för att allt plötsligt blev på större allvar än smygcigaretter runt husknuten under högljudda smuggelspritsfester och bussamtal till irriterade gubbar som raskt fattade vår dåliga fejk på heta linjen... men det är nånstans där, mellan eminem och keny arkana, första strulet och hur pappor plötsligt inte bryr sig om hurvida vi är hemma nio, elva eller inte alls som vi inser att nu är det vår tur. Vi har ingen som bestämmer över oss längre och vi har fått ansvar för allt vi tar oss för, att göra vad vi vill med det. Och även om det är detta vi längtat efter så länge känns det så jävla avlägset. Frihet. Eller bara drömmar? Men oavsett vad våra pappor lärt oss om världen och hur vi tar oss fram tio år senare kommer vi komma tillbaka. Hon mer än jag såklart, sjön kommer finnas kvar och festerna är likadana nu som när vi var femton... Och hur många mil det plötsligt än blev mellan mig och hon jag känt längst kommer jag aldrig sluta finnas där som en finne på rumpan. Precis under sittbenet, där det är som mest obekvämt... Vilket gör att det inte spelar någon roll varesig hurvida hus och sjö finns kvar, vilken musik vi lyssnar på eller var i världen vi befinner oss. Vi har inget val, förr eller senare sitter vi där utan att helt fatta hur det gick till. Antagligen drickandes nån äcklig smuggelöl och smygröka, trots att det var längesedan den saken blev tillåten, och trots att vi kan få nåt fett mycket bättre, bara för att det av nån anledning ju är så det alltid lyckats bli.

Jag studerar glöden från min cigarett. Millimetern som långsamt bränner ner mitt vita rissla till grå aska men först brännande orange glöd i skarp kontrast till natten och kylan. Långsamt växer en grå pelare av aska längst ut på det rödgula. Små skikt av de nerbrända resterna från kolmonoxid och kära tar sakta över glöden när John Silvers nikotin svävar uppåt som tunn vit rök i fina rullande puffar genom luften. Ringarna försvinner i mörkret. Nånstans blandar de sig med resten av stadens miljöhot medans jag skakar av askan och njuter lite av giftet som river mig i halsen innan det fyller mina lungor. Sakta drar jag in. Glöden äter sig närmare filtret. Röken upphör för några sekunder. En ny pelare med aska börjar växa längst ut. Ett moln av vitt när jag släpper taget och andas ut. Lite för ivrig för att göra lyckade ringar. Men det är för stilla i luften för att inte vilja försöka.

När ciggen är slut drar jag igen dragkedjan i hoodien. Ser mig omkring. Det är ljusnar sakta, högt över hustaken och på några minuter får molnen en turkos kant. Jag tror inte på höst riktigt än. Så kallt är det inte. Och det är inte tillräckligt mörkt heller.

Husen på gården ser ut som funkissbyggen men är jävligt dyra. Tre minuters spårvagn till stan, åtta att gå, golvvärme i alla rum, tvättmaskin och torktumlare i badrummet, nylagd ekparkett, fet altan, tre ingångar, vitvaror och arkitktur med lite hetare märken än resten av de snygga lägenheterna i centrum. Nybyggt, jävligt nybyggt, det står fortfarande grävskopor och två sorters kravallstaket på framsidan. Ändå ser det ut som husen som just rivits i mindre hippa delar av stan. Men funktioner och enkelhet kanske går igen på sexti år.
Jag minns inte vad som stod här innan nybygget blev klart men så har jag inte haft anledning att hänga här tidigare. Nu har jag, och jag chillar; varför inte utnyttja sina chanser att vara nära stan, bästa polarna, vagnen och stationen när man kan, typ.

Det är ljust på nån halvtimme. En ljusblå rand över hustaken som går mot ljusgrönt-gult-rosa-rött-orange. Jag tar upp en cigarett till och gräver runt i fickorna efter en tändare. Med viss besvikelse hittar jag den svarta i fickan, efter fyra försök ger jag upp. Slut. Tändstickorna i dryckbehållaren på solstolen saknar plån att tända med. Istället börjar jag låta min cigarett snurra mellan mina fingrar. Funderar lite över vad som egentligen var planen för kvällen men ger upp. Vad som hände var kanske inte helt exklusivt det heller. Dricka danskt vin i en soffa, Falconburkar överallt, ölspel och Gund 'n' Roses i högtalare från Spotify. Det var förutbestämt att det skulle vara så. Först klä sig i noga utvalda kläder. Sen smink. Välja accesoarer i nån kvart bara för att missa vagnen när håret inte blir helt som det var tänkt och till sist dra iväg. Någon är alltid ensam hemma om det finns tillräckligt många telefonnummer att prova. Sen är lägenheten till sist där och samma någon har ett helvete att städa dagen efter. Det börjar med Hej, Vad Kul Att Du Är Här och Längesen Vi Sågs Sist. Sen sätter sig alla i soffan. Väntar på någon annan, som fått ölen på sitt samvete, ska komma. Sen börjar det. Kvällen är alltid lika misslyckad. Den är nämligen alltid likadan. Börjar med två-tre öl, musik och spel. Slutar med singstar, tinnitus och hetsiga diskussioner om ingenting. Ingen låtsas ju om att de minns vad de har sagt dagen efter i alla fall. Närmare åtta-tio öl per skalle nu. Sen däckar alla av utan att egentligen gjort mer än att röka som fan och vara dum i huvet några timmar. Alla vet hur det är och alla vet hur det blir men ändå sitter vi ändå där varje jävla helg. Igen. Igen. De flesta känner bara två-tre stycken och skulle aldrig vara intressrerad av att träffa resten en tisdag. Men det är väl det som är meningen. Som är tryggheten.

När solen gått upp fryser jag tillräckligt mycket för att ge upp tankarna. Kolla om det finns nån ledig soffa att sova i medans jag funderar på att Jag skulle kunna åka hem. Sova i en säng, ha frukost och slippa tjöta med bakfulla idioter som skäller för ingenting i morgon. Men jag orkar inte. Sista vagnen har gått och jag pallar inte vänta på första. Den kanske redan dragit. Det spelar ingen roll. Är man för en gångs skull med på en hemmakväll i genuin bonnestil kan man lika gärna vara med på bakfyllan också. Nånstans känns det ändå inte helt fel att spela PS2 och tycka synd om sig själv mitt i överflödet tre minuter från sveriges näst största centralstation, fullt ut medveten om allt ens vänner gjorde igår.

Fåglarna sjunger utanför, fast egentligen är det varningsrop till varandra:

"Passa dej för helvete, här bor jag!"

"Kom inte närmre..."

"Dra fort som fan, jag varnar dig!"

Fast jag tycker ju att det är fint förstås. 

Skulle ha gått till sängs tidigt, men det vart inte av. Så jag dumpade det för att skriva onödiga mejl till folk på QX, fullt medveten om att de verkligen inte kommer att svara. Lyssnar på Björk och hatar reklamerna på Spotify som får all musik att verka som radiomusik. Och radion är i största allmänhet dålig - inte nödvändigtvis för musiken, men för reklamavbrotten.

För tillfället har jag allt det jag alltid drömt om, och blir fundersam. Det funkar inte. Jag tror inte att jag hade velat vara utan. Men någonstans kanske det är sant, detdär som hertiginnan i Glasblåsarens barn blir sjuk av att inte ha - drömmar. Att ständigt få allt man vill ha och allt man pekar på gör en antagligen sjuk. Förr eller senare. Och även om jag inte är sjuk av att få allt jag vill - så farligt är det inte - vill mycket ha mer. Och helvetet blir aldrig fullt...

Det ljusnar mer och mer. Jag kommer antagligen inte somna på några timmar än, även om jag verkligen borde ha sovit för några timmar sedan. Jag stänger fönstret för att slippa fåglarna. Jag har inte tid att lyssna på fågelsång och sitta vid datorn bara för att det är ett trevligt tidsfördriv. Imorrn är en ny dag och massor finns i utbud vad gäller att göra. Det är inte min grej att göra massa saker och dissa mina vänner för annat - ändå är det så det blir. Hela tiden. Och den enda som inte förstår hur mycket allt är och hur upptagen jag låter verkar vara jag själv. Alltför mycket vilja och för många planer, för mycket månad i slutet av pengarna, för lite tid i slutet av planerna. Och böter. På det. För lite pengar i början av bötern. Svammel och förvirring. C'est moi...

Imorrn blir nog en bra dag. Hoppas jag. Om jag inte sabbar allt med att sova. Fast det hade vekrligen varit på sin plats. Skitsamma. Dagen har varit kaos och husockupationer, berättelser och YouTubeklipp blandat med vattenpipa och ledsna med ändå glada vänners lag. Antagligen mest Björks förtjänst. Jag vet inte hur, men hon är fin. Gör mig dock lite förvirrad. Men det är jag ju å andra sidan alltid. Anyhow så känns det som en typiskt dålig grej att försöka somna efter att solen gått upp. Vi kirrar det nu istället, QX får vänta. Det är ingen som vågar svara på rak beröm i ytlig tappning via ett sexfixerat forum i alla fall. Tråkigt.

Jag lyssnar på bra musik och pepp musik och glad musik som får mig att vilja vara vaken dygnet runt och leva på seriositeten som inte alls är närvarande egentligen. Mina högtalare spelar Save the world - Get the girl av King Blues, och jag funderar på om jag skulle orka. Rädda världen... Nej. Sen kommer jag på att jag ju faktiskt redan försöker, men värva medlemmar och argumentera om varför 50 spänn + ett namn gör skillnad i fråga om världssvält, massförstörelsevapen, samvetsfångar och kvinnomisshandel vetefan. Det är jävligt jobbigt...  Rädda världen. Jag tror inte jag orkar fortsätta.

   Min kropp är sjuk men det får funka ändå; jag stoppar i mig ett piller Kåvepenin och skiter fullständigt i vad de innehåller och kan därför göra en massa roliga saker trots att samma kropp blir jättetrött och svettas som om den vore i klimakteriet. Trots mitt löfte till läkaren om sängliggande och mörka rum smyger jag ut, alldeles för sent, och till eget soundtrack av ljud jag hör på vägen tar jag mig till elvans spårvagn och åker hela vägen till en minst sagt varm säng och mjuka händer som håller om mig tills det enda jag vill är att stanna. Som att det inte var så innan. En tablett till, jag blir lätt speedad och skrattar hela vägen från hållplats till lägenhet till marsvin och gigantiska spindlar som egentligen inte är så stora. Och egentligen bara en. Men i en burk ovanför terrariet syns rester efter kloningar... och jag är helt säker på att det visst är helt äkta. 

   Home again, jag river lite i hårbottnen och de första tecknen på nya drudlar dyker upp under mina naglar: Jag ler nöjd mot speglingen av mig själv i dataskärmen och drar lite i sidecuten som egentligen inte är så mycket cut längre. Funderar lite på hon med z som trots sin raka enkelhet helt säkert bara visste att detta är sista gången vi ses, när hon gav mig sista flashbacken till 2007 års konstigaste och intressantaste kramar, som gett mig både tålamod och insikt i hur otroligt feg jag är. Och hur mycket som kan gå förlorat på det. Och hur bra det kan vara att förlora. Kalla mig hopplös optimist, men jag är fortfarande helt säker på att det går att vinna något på allt. Bara det synas ur rätt perspektiv. 

   The King Blues gör mig glad och pepp, jag borde sova men skiter i det. Dels för att jag kan vara vaken utan problem, dels för att det är varmt ute och jag faktiskt inte bryr mig. Jag vill inte jobba, utan funderar på att fuska till mig soc-bidrag och slappa systemet i ansiktet bara för att kunna få göra som jag vill resten av sommaren. Självklart är jag inte seriös, men det hade vart gött. Nu får jag försöka hitta på nåt själv i stället. Typ.. sju elva, kooperativt forum eller dylika kedjor. Inte donken. Fast kanske, kanske bk... Det känns som att jag skiter lite i vad jag gör, bara jag gör nåt. Ungefär. Så länge jag mår bra spelar ingenting annat någon roll. 

   Och jag funderar. Säg att jag redan har bruden... Är det klokt att försöka rädda världen då? I mitt huvud verkar det som ett väldigt komplicerat projekt. Och det jag försökt göra hitills fungerar inte varesig fysiskt eller psykiskt. Så varför göra revolution när man kan leva? För en kort sommar bara fokusera på sitt västerländska överflöd, vännerna och vardagsradikalismen: källsortering, kollektivtrafik, klädköp, rättvisemärken och vegansk mat. Det räcker så långt och känns så lagom mycket just nu.

Tandborsten behöver bytas, tandkrämen är i princip slut, men hon ser sig själv i ögonen och provar ett leende. Sådääärja. Snyggt. Ett till, fotoblixtarna går av som pistolskott runt omkring henne. Hon är snygg, poserar och alla, alla, alla vill ha henne. För att hon är modell, sure, men mest för hennes attityd. 

Hon slutar posera och spottar ut en första omgång tandkrämslödder. Hon tänker på pojken som drar på utomlandssemester om några timmar. Sista minuten, men oavsett har hon fått för sig att det är något. Hon vill något. Det klickar inte, men ändå. Hon har aldrig någonsin varit intresserad av en man, eller snarare: på så vis ens en människa. Inget förhållande, inga sexuella relationer, hon har inte varit intresserad. Så kommer han och lägger armen om henne. Dryg som fan, snudd på elak och precis motsatsen till vad hon väntat sig (en cool brud med skateboard och smala former, attityd och tydliga åsikter), men ändå med något som hon vill ha. Någonting påminner om den nyfunna förkärleken för makt. Och vad är makt, om inte att en annan människa vill ha en? Tänker hon medans hon går in på sitt rum för att byta till pyjamas. Han är inte speciellt cool, även om han jobbar rätt bra på sin image, men mot sin vilja och till stor förvåning märker hon hur hon nästan dras  till honom. Så fort det kommer en intressant brud inom hennes synfält försvinner han. Fortfarande rädd, hon ler lite åt allt det gamla. Så långt bort, slår det henne medans hon drar nattröjan över huvudet. Hon kommer inte att intressera sig vidare för män än på länge. Hon är säker. Eller tja. Nästan.

Hon drar täcket över axlarna och vill plötsligt allt annat än att sova ensam. Sängens 90 centimeter blir för brett, täcket för stort och två kuddar en för mycket. Hon funderar på förra veckans bravader, festen som varade tills morgonen, ihopsamlade soldynor och nära en av de mest otippade. Nånsin. Men det var attityd och vilket är nästan viktigast av allt. Att veta vad man vill. Att våga mäta sitt självförtroende och göra saker som kanske är puckade, bara för att man vet att man är okej ändå. Det finns ingen som kan klanka ner på det.  Det går inte att krossa. Att vara så jävla nöjd med sig själv bara. För att man vet att man är så jävla bra, tänker hon medans drömmarna kommer närmre. 

Snart kommer I Morgon. Sen är det inte långt kvar. Snart är det dagen som avgör; snart kommer Hon hem. Och när de träffas igen kan hon avgöra: antingen är det verklighet eller så är det bara drömmar efter långa år av tomma sängar och sömnlösa nätter. Eller bara om det är av intresse eller inte. Det brukar vara inte. Men varför dissa när man är världens snyggaste fotomodell (framför badrumsspegeln), bästa playern nånsin (via The Sims) eller säkraste flatan hitills (via internet...)?

Det nya är speciellt. Hon är inte säker på vad hon tycker. Men det är definitivt ovant och det tar ett tag att komma in i det. Framför allt att det går lite, lite för fort. Fast tja. Det gör ju allt annat också.

Samtalet som fick min mor att sova, trots att jag skulle vara ute sent, tog drygt åtta minuter och var ganska jobbigt. Jag lovade oräknerliga gånger att jag inte skulle åka hem själv, sova hos någon annan än mig själv eller kusinen, fullt medveten om att det var ren, skär lögn allting. Som att vara fjorton igen, och snälla, snälla mamma låter mig vara ute tills tolv. Mina vänner får vara ute tills ett, en del halv två. Men om man säger att man sover hos den, eller åker hem med den, blir det lugnt i andra änden och kvällen kan flyta på... Att det inte finns någon "den" är väl skitsamma. Lev för sekunderna, sova kan du göra sedan! Nånstans hittar man alltid. Källaren är också ett ställe. Mysigt dessutom.

Kompis M är friskförklarad om två veckor. Utskriven, självständig, utan massa samtal och samtal och samtal medans utredningen inte fungerar och systemet laggar. Aldrig mer skit. Jag som sällan eller aldrig berörs grinade nästan. Hon var så glad. Så jävla lycklig.

Vi snackade för många timmar, vilka egentligen var för korta, och jag drog mig hemåt alldeles för sent. Någonting i mitt högeröga säger mig att min kropp inte orkar mer, inflammation sa någon. Inte okej. Men när jag hoppade av vagnen (två hållplatser efter min för promenadens skull) var kvällens avslut lika värt som dagen och eftermiddagens: Nästan svarta hustak mot en djupblå himmel. spårvagnsledningarna blir svarta streck mot det blå. Nästan alla sover, staden är så gott som tyst. Om två timmar går solen uppåt, himlen blir blå-grön-gul-orange-röd-orange-gul-vit, jag vet att det är oändligt klisché men vafan. Det är sånna saker som gör det. Jag sover hos kusinen. Jag är hos en polare. Filminspelning, var det en gång. Statist, fast jag var aldrig med. Istället klättrede jag uppför en låst spiraltrappa och satt i ett tornfönster och såg på hur staden vaknade. Solen gick inte riktigt upp där jag tyckte att den borde, men morgonen dagen efter räcker. innan nio, och det känns som att till och med gatorna får några timmars sömn på baksmällan innan det drar igång igen. Knappt att spårvagnarna går. Och gör de det har de ingen anledning att stanna, ingen har tid att åka. Istället sover de ruset av sig; spårvagn kan man åka när som helst. Det är därför morgonen är den bästa tiden på dygnet; När alla människorna sover blir staden fri; Gatorna kan ta igen sig innan en ny dag av stress och jäkt börjar, de ligger där, lugna och säkra, finns alltid. Nu kan de unna sig några timmars ro. Vagnarna stannar bara om de har lust,; ingen behöver dem och de är fria att åka som de vill. Husen är tomma, eller fyllda av vilande människor; men fasaderna och kontorsbyggnaderna ger sig för sömnen i några timmar, även om den är lätt och lite vakande. Inuti finns alla som gör staden resten av dygnet: människorna med sina tankar, skratt, stressen, prestationsångesten, bråken, grälen, sjukdomar, kultur, tävlingar, åstakommanden, pinaler, klädångesten, religioner och religionskrigen, små fel, stora fel, hemligheter, ältanden, planer, drömmar och hopp. Snart kommer det att ha varit såpass ljust såpass länge att det börjar om igen. Farsor tvingar skrikande barn till dagis, den snygga ruden kollar över sin seven eleven-kaffe på en söt pojke som funderar på meningen med livets val, för hans flickvän dumpade honom därför att hon träffat en tjej som hon kanske vill bli ihop med, trots att tjejens föräldrar är homofober. I samma ögonblick kolliderar en spårvagn med en personbil, ingen skadas men fyrtio människor förstår att ta vara lite på livet, det kunde gåt illa. En tant slutar andas på sjukhuset och en präst skriver begravningstalet - älskad, saknad, ingen kom till kyrkan. En är rik, en letar fimpar för att stilla sitt nikotinsug. Alla ifrågasätter olika saker, bildar föreningar och grupper för att bevisa sin samhörighet. Jag älskar dagen, men en stad som sover eller en stad innan morgonruschen är fortfarande finast.

Hon sträcker på sig och når det bortersta bladet av blomman. Långsamt, dels för att inte falla, dels för att inte missa någon del av bladet i sina utsträckta händer, torkar hon bort dammet från dem. Skrivbordet knarrar vagt under hennes tår. Blommans blad gnisslar mot torkduken och hon känner sig alltmer ovan i rollen som städerska. 

Bit för bit plockar hon bort det som så länge varit någons rum. Det känns såklart lite konstigt, att bara klampa in hos någon och börja rensa i hyllorna och ta ner gamla politiska affischer för att ersätta dem med tavlor och tapetmönster. Nästan hälften av sakerna på hyllorna åker bort. Hon tvekar lite ibland, men släpper nästan alltid ner dem efter övervägning. "Kommer jag att behöva dehär?". Nej, blir svaret nästan alltid. Och tvekföremålet åker ned på den lilla golvyta som finns, för att sällskapa med torkade blommor, trasrivna slagord, damm och papperstussar. Vissa av sakerna är mer än tio år. Vilket egentligen är tillräckligt för att - om inte annat - vilja göra sig av med årgångsdamm och fantasier om nya livsformer.

Hon sträcker på sig i sin korta, svarta klänning. Ett vanligt bommulstyg från H&M, trots detta tillräckligt tajt för att det ska kännas lika ovant som  storstädningen. Hennes två tofsar är lite i vägen, men sminkningen som först kändes förfärlig trivs hon nu mest ganska bra med. Benen är vaxade och stryker sig mjukt intill varandra, och blygsamt stolt ser hon ner på sina vader. Sex år av ridskola och numera simmning tre gånger i veckan har gett något i alla fall. Fast det är kanske väl överspänt att beundra sina egna muskler, funderar hon vidare medans hon rättar till de stora ringarna hon har satt i öronen. Luggen har inte riktigt lagt sig på plats än, men det kommer nog. Nästan hela ligger både prydligt och bekvämt snett över hennes höga panna. 

Hon kliar sig under ögonen som inte riktigt tyckte om moderns mascaramärke. Hennes egen, svarta, var slut, så hon tog moderns blå istället. Medans hon bättrar på sitt smink funderar hon över namnbytet. Alexandra är uppenbarligen inget omtyckt namn men hon fasnade för det redan när hon var väldigt liten. För Alex. Då kunde hon vara både kille och tjej. Hennes gamla namn var hämtat ur dramatiken, både ganska vanligt och trivialt. Någon annan kan likagärna ta det. Hon är inte rätt person. 

Att vara uppe över tjugofyratimmarsgränsen är inget hon inte gjort förut, men isoleringen till moderns lägenhet gör tiden stillastående och förvirrad. Regnet utanför hennes fönster är ganska vanligt för staden hon mest av allt vill lämna och mest av allt vill bo kvar i, men der gör inte hennes tidsbegrepp säkrare. Mest av allt vill hon bara slänga sig ut, upp, bort, men det finns inte tid, den är redan slaktad och styckad, tyvärr i lite för stora portioner om hon hade fått välja själv. Men, vad säger att man ska leva sitt liv på en räkmacka? Hon behöver nog lite press, antagligen. Annars kunde hon bli för lat!

Långsamt, dels för att inte kliva fel i sängen, dels för att inte riva ned blomman (som numera har en klart djupgrön färgton istället för den grågröna nyans som varit de senaste året)  lämnar hon skrivbordet för parkettgolvets minimala yta. Det börjar närma sig lunch men hon är egentligen inte hungrig alls. Istället beskådar hon rummet hon sitter i. Sängen är fortfarande överbelamrad med någons gamla grejer. Vissa av dem ser bekanta ut. Andra verkar ha tillhört någon hon aldrig skulle ha pratat med om hon inte varit tvingad. Några av dem känner hon inte igen alls, även om det ändå är något bekant över dem. Långt ifrån allt kommer hamna i sopen, det känner hon på sig. När modern ska gå ner med dem till återvinningen kommer hon att nästan skrika att "detdär kan jag göra!" för att sedan kunna smuggla ner grejorna till det olåsta källarförrådet som ingen egentligen äger. Nån gång kan det ju kanske eventuellt komma till användning för om man bara väntar så kommer det komma ett tillfälle för allt....

Men det är väl egentligen ingen anledning att spara på gammalt. Det är ju inte ens hennes, och saker mer värdig sin ägare kommer kanske förr eller senare? Som bekant brukar det sluta så.

Jag är inte längre rädd för att morsan ska komma in och fråga vad jag gör när jag är uppe på nätterna. Jag kanske har lärt mig vara tyst, eller så kanske morsan insett att jag ansvarar för mig själv numera.

Det är fortfarande intressant med ödmjuka pojkar kom jag på idag. det är bara det att jag inte vill ha dom som pojkvänner. För jag gillar att drömma, därför verkligheten är fan inte lika rolig. 

Min brud ska vara liten och manlig. på den typen av värdigt vis som bara en brud kan fixa. Det är det som är skillnaden på brudar och män. Brudar har en värdighet av helt andra mått. 

Om jag ska bli stor, ska jag göra det på mitt sätt. Att vara stor innebär att ha fast inkomst, bostad och körkort. När körkortet är litet och rosa i min plånbok är jag stor, för då kan jag åka land och rike runt i minibussen och spela in mitt dagliga bröd.

Att gå i skolan innebär tre saker; Tristess, ångest och tävlan. Det är jävligt tråkigt att ha teori dagarna i ända, det är jobbigt som fan att inse att det finns filk som är bättre än mig, och framför allt, man kan inte göra något utan att tävla om vem som gjorde det bäst.

När jag var fjorton var jag kär i en pianist. Han var ödmjuk och charmig och rolig och blygsamt söt. Var ja helt säker på. Fast egentligen visste jag ju inte, han spelade ju bara piano och var ganska tyst. Jag trånade efter honom i nåt år, sen kom jag på att tänk om jag skulle träffa honom. Och ingenting stämmer.

Ifall det någonsin blir sommar ska jag dra på festival, konsert och parta bort en snuskig massa pengar trots att jag inte borde. Vi började i frdags med bästa thåström. Imorrn blir det bästa babylon Circus i bästa danmark och jag kommer vara så jävla pepp.

See you there.

Godnatt